Döda byn
Året 1865 hade Vånga socken 2668 invånare. Det var en rejäl ökning mot tidigare och många fick bli nybyggare, dvs flyttade ut i böndernas utmarker och mot dagsverken bygga och bo i ett torp.
Hela byar växte fram ute i skogarna. Åren gick och nödtider kom. En del utvandrade till Amerika och andra sögs upp av industrialiseringen i städerna.
Så kom det sig att många torp övergavs, hela torpbyar blev ”döda”. Runt om i hela Sverige hände detta.
Att bygga stengärdsgårdar ingick ofta i torparens skyldigheter och ett rutverk dessa stenminnesmärke finns kvar, liksom odlingsrösen, inhägnader, terasser, murstockar och källargrunder. Man kan även finna olika kulturväxter som ingick i torparnas trädgårdar.
På 1960-talet, då de sista invånarna lämnade sina torp i området runt Spångabro, skrevs några artiklar om hur torpen lämnades öde för att bli ruiner. Begreppet ”Döda byn” myntades. Benämningen lockar och drar och många vandrare söker sig till ruinerna och låter fantasin spela upp det liv som en gång levts här av sega och envetna människor.
Torpruinerna har märkts ut av Oppmanna Vånga Hembygdsförening och förteckning med GPS-bestämning finns för en del av torpen. Många torpruiner finns längs den sk Vildmarksleden som startar i Lerjevallen och via Spångabro, Klockenakull och Kastagropen som leder tillbaka till Lerjevallen. Vid Klockenakull ansluter Vildmarksleden till Skåneleden.
Ladda gärna ner appen Tidsmaskinen och doda_byn, för att få exakta koordinater och historierna om livet och människorna i Döda byn.
Källa: Nässelslingan
Galleri
