Kyrkan är ursprungligen uppförd som en romansk byggnad i slutet av 1100-talet med långhus och rakt avslutat kor i öster. Under tidig medeltid har ett brett västtorn tillfogats den ursprungliga byggnaden. Murarna är uppförda av skalmurar med gråsten och putsad fasad. Rester av en emporievåning med kolonettförsedda öppningar finns i tornets vägg mot kyrkorummet. Här finns även bevarade fragment av kalkmålningar.

En stor korsarm i norr och i söder tillbyggdes vid 1700-talets mitt. Den södra korsarmen ersattes 1836 med en större utbyggnad med altarplats, den s.k. Nykyrkan. Samtidigt byggdes även östpartiet om och fick en ny entré mot öster. Från kyrkogårdens östra grind etablerades en allé till den nya kyrkporten. Exteriört fick kyrkan en nyklassicistisk prägel med enkla listverk och portalomfattningar.

Dagen före julafton 1917 utbröt en brand som ödelade hela kyrkan. En stor del av inventarierna kunde dock räddas. Församlingens kyrkoråd fattade ett snabbt beslut om återuppbyggnad av kyrkan. Arbetet leddes av kyrkoherden Ture Jeppsson efter domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlins ritningar. 1921 kunde kyrkan återinvigas av biskopen. Stora delar av den gamla byggnadens ytterväggar kunde återanvändas liksom predikstolen, troligen från 1637, som ursprungligen tillhört Råbelövs kyrka samt två epitafier från 1600-talet.